Blogguppgift C: Fiktion i journalistiken? ”I dödens väntrum” presenterar oss sanningen bortom löpsedlarna

”I dödens väntrum” är en reportagesamling på 212 sidor. Varje reportage är en resa in till mannens värld. Huvudpersonen i varje reportage är en man. Det är porr, mord, våldtäkter, fabriker. Varje reportage är också ett nöje att läsa. Språket är enkelt, fullt med slangord men effektfullt och berättelserna tar oväntade vändningar och är fyllda med detaljer som ger huvudpersonerna ett djup och får dem att framstå i ett annat ljus än vad den vanliga journalistiken hade lyckats med.

Christer Berglunds reportage är inte ”vanlig” journalistik som den vi brukar hitta i tidningar eller ens på tv. Första delen innehåller fem reportage om män som antingen har våldtagit eller dödat. Andra delen innehåller reportage om framgångsrika män och inleds med ”Privat med porrkungen” om Berth Milton, ägare av porrimperiet Private. Tredje delen inleds med ett reportage från Finnboda, där klädmärket Diesel etablerade sig med Johan Lindeberg i spetsen. Just efter att svetshallarna stängt.

Berglund skriver själv i inledningen att han är en ”usel reporter”. Han skriver till och med att han ”hatar journalistik”. Han föredrar berättandet. Under tiden han jobbade som reporter led han - ”samma jävla, journalistiska schabloner att stånga pannan blodig emot”. Martin Jönsson skriver i förordet att Berglund egentligen är en verklighetsartist. Han skriver dessutom att ”Berglund är jobbig” och att ”det är en ynnest att läsa honom – ett helvete att vara hans redaktör”. Berglund har tydligen svårt att hålla deadlines ibland och är mycket mån om sina texter, han låter inte redaktören ändra i texten hur som helst och helst inte alls.

Men det lönar sig. Om allt han skriver är som smakprovet ”I dödens väntrum” så förstår man att han kan ha svårt att hålla deadlines. Berglund gillar att gå in på djupet i fall så som det som beskrivs i ”Timos Koskis galna dans”. Det är en detaljerad beskrivning av vad som hände natten då hockeyspelaren Peter Karlsson mördades av Timo Koski, en 19-åring med alltför många tonårsprassel och flörtande med högerextrema grupper. Allt var egentligen en tillfällighet, inte alls ett planerat mord. Eller ens ett avsiktligt mord. Men historien innehöll två element som var intressanta för kvällspressen: en hockeyspelare som först efter mordet upptäcks ha varit homosexuell och en ung kille med en historia inom nazismen.

Berglund jobbar som en detektiv från en amerikansk tv-serie och intervjuar viktiga personer i de här två personernas liv. Båda deras mammor. Vänner. Före detta flickvänner. Och resultatet är ett reportage som får oss läsare att förstå hur dessa båda huvudpersoners liv ha varit och varför just den olyckliga natten möts två världar som ofrivilligt måste kollidera med varandra så till den grad att den ena dör. Blir dödad. Helt av en tillfällighet, av en ofrivillig kollision.

Journalisten tränger in så djupt i båda männens liv och vad som hände den natten att han skriver: ”Kniven träffade vid näsroten och vid ögat. Han kände inget först men kniven fortsatte att komma emot honom och han lyckades inte försvara sig”. Hur kunde Berglund veta att Peter Karlson ”kände inget först”? Han kan inte veta exakt. Han antar det. Han antar det eftersom Timo Koski berättar för honom, under ett besök journalisten gör i fängelset, att det var läskigt att Peter Karlsson fortsatte att försöka kyssa honom fast han hade börjat hugga med kniven.

Har Berglund alltså ljugit? Det skulle jag inte säga. Även om Peter Karlsson aldrig kunde berätta hur han upplevde mordet på honom själv så har journalisten utgått ifrån den andra inblandades berättelse för att göra ett rimligt antagande. Det kan tolkas också som en litterär resurs, ett sätt att föra historien framåt.

Berglund är intresserad av de bakomliggande historierna, det som sällan kommer fram i den ”vanliga” journalistiken annat än som skandalrubriker. Vad är det som händer strax innan och efter ett mord/en våldtäkt? Varför mår förövaren på det humöret som gör att han kan begå det brottet? Hur tänker människor som Berth Milton, porrkungen i imperiet Private, egentligen?

När man läst Berglund får man känslan av att denna bok är journalistik på riktigt. Sånt som man skulle vilja läsa mer av i tidningen. Även om han ibland kan lägga in detaljer som han omöjligt kan ha fått reda på, som i exemplet Karlsson. De här reportagen ger oss en verklighet som går över rubriken vi ser i kvällspressen. Berglunds reportage verkar ha som mål att visa för oss att det oftast, eller alltid, finns orsaker till att saker blivit som de blivit. I ljuset av den här boken framstår journalistiken som kvällspressen bedriver verkligen som fantasijournalistik, ren fiktion.

Så här läser man på sidan 45: ”Kvällstidningarna hann få med nyheten i sina förstaupplagor innan kvällen. ”Ett dåd av en vettvilling” var rubriken i Aftonbladet. Sedan kom uppföljningarna om soldaten som tog kriget med sig hem och missbruket av anabola steroider redan dagen efter. Expressen lyckades få tag i Ny demokratis partisekreterare Marianne Östlund som sade sig ha varit en av hans nära vänner. Hon påstod att han rökte hasch och sedan gick över till amfetamin” och fortsätter: ”en del var halvlögner, en del rena lögner som Marianne Östlunds beskrivning av knarkmmissbruket. Hon hade blandat ihop vad den ena eller den andra tonåringen i Mora gjort och var knappast nära vän till Mikael”.

Ja, och så fortsätter det. Vad är det journalistiken som tvingas sälja sig själv så hårt ger oss egentligen? I en tid då allting måste snurra så fort och rubrikerna avlöser varandra utan något större djup i varje nyhet, är det intressant att läsa någon som har tagit sig tid att undersöka saker och ting och valt att berätta istället för att bara fylla oss med information. Berättandet är Berglunds starka sida.

Han bygger upp sina historier hämtade från verkligheten som en författare skulle göra med en roman. Han berättar inte i kronologisk ordning utan hoppar fram och tillbaka i tiden. Försöker tränga in i huvudpersonens livshistoria, i de stora och små detaljerna. Och så får han tidningarna att framstå som ytliga skandalsökare.

Jag håller med om att Berglund är en verklighetsartist. Han verkar passionerad för verkligheten, som ofta överträffar dikten. Berglunds reportagesamling är litterär journalistik, verkligheten i romanform. Men jag skulle säga att den enda nackdelen med hans bok är att man som läsare kan bli rädd när sista bladet vänds. I löpsedelns spektakulära rubrik och uppgifter får man en trygg känsla av att det aldrig kommer att hända mig. I Berglunds reportage får man tvärtom en annan bild. Det är tur att sådant inte har hänt mig.

Att publicera eller inte publicera - det är frågan (Blogguppgift 2)

Journalistiken har, mycket träffande, kallats för den fjärde statsmakten. Onekligen har journalisterna mycket stor makt som måste hanteras med försiktighet. I ett samhälle som det svenska med lagstadgad yttrande- och pressfrihet måste branschen själv sätta gränser för sin egen makt. Det vill säga: skapa regler som gör det möjligt för branschen att ha något slags förtroende från samhället i stort och som gör verksamheten etiskt hållbart.

Skandalerna med avlyssningarna i Storbritannien har gett oss en ful bild av hur tidningsbranschen kan fungera. Gränserna för hur mycket man var beredd att göra för att få en nyhet, en bra rubrik, en skandalrubrik osv sprack på alla sätt och vis. Hur resonerade journalisterna, redaktörerna och ansvariga utgivare i det fallet? Var driften att sälja mer så stor att man satte sin karriär på spel? Eller var det just karriären som fick de här personerna att göra det de gjorde i tron att de skulle komma till toppen karriärmässigt fortare på det sättet

På Pressombudsmannens hemsida finns det gott om exempel på hur pressen i Sverige också överskridit sina egna etiska regler. Bra läsning för den som vill ge sig in i den journalistiska världen. Ett svårt exempel som jag kommer att tänka på är hur media hanterade ”skandalen” som drabbade kungen tidigare i år.

Flera medier publicerade uppgifter om att kungen hade gått på strippklubben Gold Club under OS i Atlanta i USA. Dessutom skulle vänner till kungen har försökt att köpa bilderna från den händelsen för att hindra att de såldes till pressen.

TV4 publicerade en intervju med porrklubbsägaren som påstod att han hade bilderna. Trots att TV4 inte kan garantera att bilderna är äkta försvarade man sitt beslut att publicera dem så här: "Markovic låter vårt erfarna team se vad han påstår vara en del av ett omfattande material. Vi kan inte garantera bildernas äkthet, men bedömer dem som trovärdiga, och då besvärande för kungen. Dessutom vet vi att Markovics material har oroat kungens vänner och att de uppenbarligen varit villiga att ge sig i kast med kriminella ombud för att stoppa ett offentliggörande. Vi väljer därför att publicera intervjun med Markovic, väl medvetna om att hans trovärdighet kan ifrågasättas."

TV4 är den kanal som tog täten i att publicera och granska kungens förehavanden i porrklubbar och vad hans vänner gjorde för att rädda honom från skammen.

Det här exemplet bjuder in att reflektera över pressens etiska regler.

Visserligen är kungen, som Sveriges statschef, en offentlig person som ska granskas. Allmänintresset är i det här fallet uppenbart: kungen är enligt Sveriges statsskick statschefen, öppnar riksdagen, får dessutom underhåll från staten och representerar Sverige. Han ska absolut utstå granskning.

Å andra sidan är kungen också ”en kändis”som tillsammans med familjen är ett hett mål för skvallerpressen. Var går gränsen för granskningen av kungen? Är det olagligt att gå på strippklubb? Om kungen är otrogen är det pressens uppgift att göra en ”nyhet” av det? Inkräktar man inte på privatlivet då? En av pressens etiska regler lyder: ” Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”.

Just vad gäller uppgifterna om att kungen har besökt strippklubbar kan jag tycka är något som inte ingår i allmänintresset. Att kungen har varit otrogen med den eller den kvinnan är inte heller något som borde intressera oss som medborgare. Det intresserar framför allt sin hustru.

Men det här fallet är inte så solklart. Just på den strippklubben där kungen var i Atlanta, Golden Club kallad, verkar de ha pågått förmedling av sexuella tjänster, vilket är straffbart i USA. Ägarna av strippklubben stod åtalade i USA för det brottet. I det ljuset, är det rättfärdigat att publicera att kungen var på just den strippklubben? Sedan är det ju så att först kom det ut en bok med de här uppgifterna – Den motvilliga monarken - och därifrån tog pressen den här nyheten. Den informationen gör det hela som något som kan ingå i allmänintresset – begår vår statschef brott i andra länder? Men här finns också ytterligare ett problem från ett publicistiskt perspektiv: en åtalad/misstänkt bör betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisas. Hur ställer man sig till det? Det är ett svårt beslut som ansvarig utgivare. Jag tycker att TV4 som intervjuade strippklubbsägaren Mille Markovic gjorde rätt i att försöka få hans version av händelserna och måste också ha gett kungen möjligheten att uttala sig.

Men det verkar som att kungen föredrog att uttala sig via TT.

Varför ville kungen inte uttala sig i TV4? Fanns inte förtroendet?

En debatt som gick igång i och med dessa publiceringar var att SR och SVT inte fullgjorde sin plikt att granska kungafamiljen och den uppgiften hade tagits istället av TV4. Fredrik Lundberg, chef för samhällsredaktionen på TV4, tycker att medan SVT ägnar sig åt att i varje år göra programmet ”Året med Kungafamiljen” ägnar sig TV4 åt att granska kungafamiljen på riktigt. Det senaste hade alltså varit kungens strippklubbsbesök och hans förehavanden med människor anklagade för diverse brott. SR och SVT hade tydligen försökt att ignorera händelsen och istället gett ordet till hovets informationschef Bertil Ternert.

Det här fallet med kungen visar på hur svårt det kan te sig att följa etiska riktlinjer – SVT och SR borde ha fått med fler personer på intervjun med hovets informationschef för att ge en så korrekt, kritisk och allsidig information som möjligt. Det visar också på hur svårt det kan vara att inte överskrida gränserna – vad är privatlivets helgd och hur kan man balansera det mot allmänintresset? Det visar också på att vi som konsumenter av nyheter och som medborgare i samhället måste vara på vår vakt när det gäller att analysera informationen vi får: får vi alla vinklar? Är det något som inte är relevant som ändå används för att framhäva en viss ståndpunkt? - I det här fallet kritiserade en del bloggare och skribenter att ”drevet” mot kungen inte handlade om hans ”omoraliska” leverne utan användes istället som ett sätt att skada monarkin som styrelseskick .

Exemplet visar också på makten bakom den fjärde statsmakten. Om kungen representerar den första statsmakten så visar exemplet på att han inte sitter tryggt på tronen utan måste hela tiden vara noga med hur han uppför sig både offentligt och privat, för ibland kommer pressen att ha svårt att definiera vad som är heligt privat och vad som ingår i allmänintresset vad gäller Kung Carl Gustaf den XVI.

En tobleroneraffär för S igen? Om hur nyheter blir nyheter.

Håkan Juholt fick för mycket i hyresbidrag från riksdagen. Juholt har fått ersättningsstöd för hela hyran i den övernattningslägenhet som han egentligen delar med sin sambo. Detta har pågått sedan 2007 trots att han har fått information om reglerna. Men han hävdar att han inte har satt sig in i reglerna och att det hela har varit ett stort misstag från hans sida men att det inte var avsiktligt. Det var helt enkelt ett miss som bara han bär ansvaret för. Han är nu skyldig riksdagen pengarna tillbaka.

En svart vecka för S. Juholts affär var inte den enda dåliga nyheten för S. I Malmö föreslår kommunalrådet för S Ilmar Reepalu att medborgarskap borde kunna graderas beroende på etnicitet. Medborgarskap kan vara något man förlorar för att man begår ett brott. Bara om man inte är född i Sverige, är man det så har man sitt medborgarskap livet ut, oavsett hur grova brott man begår. Lite SD-flört från Reepalus sida? Ett miss var det i alla fall av S rättspolitiska talesperson, Morgan Johansson, att haka på förslaget väldigt snabbt. Han fick backa när partiet drog öronen på honom och påminde honom om att det inte var partiets linje.

Och till sist så var det nödvändigt för både S och V att avstå från att vara med i den traditionella partiledardebatten på Agenda. Anledningen: Man vägrar bli placerad vid sidan av SD, nästan som ett block, mot Allianspartierna, som ju är ett politiskt block. Juholt slapp ett offentligt framträdande just när landet diskuterar hans hyresbidrag. Och gjorde i förbifarten en markering mot SD, som kanske påminner partikamraten Ilmar Reepalu om var partiet står. Och inte står.

Men hur blev dessa nyheter till just ”nyheter”? Ett helt land pratar om det. Juholts jobb som S-ledare diskuteras. Vem sätter agendan för vad vi ska prata om? Agenda? DN? Svd? Deras annonsörer? Eller de enskilda journalisterna?

Juholts affär riskerar att bli hans egen tobleroneraffär. Att ett slarv från hans sida blev riksdagsnyhet kan bero på olika faktorer.

Vi kan börja med en kulturell faktor: i Sverige är det heligt att handskas med offentliga pengar. Många studier pekar på att det i Sverige är allvarligare att ha klantat sig i hanteringen av offentliga resurser än att t ex vara otrogen mot sin partner, vilket ju bedöms som tillhörande den personliga sfären. I länder med hög grad av korruption är den här typen av ”nyheter” så vanliga att de får liv en dag och försvinner i medieflödet följande dag. Då är allting glömt och förlåtet. Men i Sverige diskuteras fortfarande om inte Juholt borde avgå. En förundersökning öppnas och partiledaren i Sveriges största parti sitter väldigt osäkert på sin stol.

Men mina funderingar om den här nyheten – och de andra ovannämnda dåliga nyheterna för S- är hur ser det ut på redaktionerna idag? Vad är det som pågår i vårt medieklimat som gör att Juholts hyresbidrag bedöms vara allvarligare än t ex utrikesministern Carl Bildts inblandning i Lundins Oil som många rapporter pekar på ha haft en tvivelaktig roll i Sudans inbördeskrig och konfliktens Etiopien. Två svenska journalister kommer att ställas inför rätta åtalade för terrorism för sitt journalistiska arbete att försöka ta sig in i ett oljefält i Etiopien där Lundin Oil utvinner olja. Medierna har dock undvikit att ställa de rätta frågorna till utrikesministern i det här fallet och nöjer sig med hans svar att det är viktigt att följa UDs reserekommendationer.

Varför har redaktionerna valt ut att göra stora rubriker om det ena fallet men inte om det andra? Det ligger nära till hands att analysera hur pass ideologiskt redaktionerna på de viktigaste medierna i landet arbetar.

Båda händelserna kan bedömas som nyhetsmässiga utifrån vad publiken ”vill ha”. Det handlar båda om svenska politikers handlingar som offentliga personer. Möjligen kan analysen göras att hyresaffären kan vara ”lite mer nyhetsmässig” på grund av att det handlar om svenska offentliga pengar. Medan Lundin Oils tvivelaktiga affärer har allvarliga effekter i länder långt bort från Sverige. Men en annan analys låter sig göras också: Bildts handlingar kan sätta hela den svenska utrikespolitiken i dåligt dager. Juholt kan alltid lämna tillbaka pengarna och be om ursäkt.

Men nyhestmässiga nyheter publiceras inte bara utifrån deras nyhetsmässighet... Vad bör publiken få veta? Och vad bör den inte få veta? Tydligen har det bedömts som viktigare ute i redaktionerna att den svenska publiken ska debattera Juholts hyresaffär. Och i förbifarten också S övriga snedsteg i veckan: Reepalus illaluktande förslag från Malmö och partiets beslut att inte delta i Agendas partiledardebatt.

Medierna tillhör det samhället de verkar i. De färgas av idéströmningar och påtagliga ekonomiska intressen för deras aktieägare. I viss mån är det alltså strukturella faktorer som avgör vad som publiceras. Men vi kan fråga oss med Bengt Johansson från Demokratiinstitutet vid Göterborgs Universitet: påverkar journalisternas egna åsikter nyhetsurvalet? Vilket inflytande har övergripande samhällsideologier på innehållet i en tidning?

Sveriges politiska klimat har utan tvekan vridits åt höger. Två mandatperioder med högerregering bekräftar detta. Frågan är i vilken mån denna åsiktsvridning har påverkat nyhetsurvalet eller om det är nyhetsurvalet som görs på redaktionerna som starkt bidragit till publikens åsiktsvridning.

Svenska folket diskuterar idag Juholts hyresaffär men ägnar inte mycket uppmärksamhet åt utrikesministerns förehavanden i konflikthärdar runt om i världen. Det är högst subjektivt att bestämma att det ena eller andra är ”viktigare”. Vad medierna än väljer har de valt en politisk ståndpunkt. Medierna är på det sättet en viktig ideologidrivande aktör i vårt samhälle. En rutiniserad ideologidrivande verksamhet. Det viktiga är att göra både medier och publik medvetna om hur nyheter blir till just ”nyheter”. Och hur andra ”nyheter” försvinner från vårt scoop. Tack vare medierna.