Journalistiken har, mycket träffande, kallats för den fjärde statsmakten. Onekligen har journalisterna mycket stor makt som måste hanteras med försiktighet. I ett samhälle som det svenska med lagstadgad yttrande- och pressfrihet måste branschen själv sätta gränser för sin egen makt. Det vill säga: skapa regler som gör det möjligt för branschen att ha något slags förtroende från samhället i stort och som gör verksamheten etiskt hållbart.
Skandalerna med avlyssningarna i Storbritannien har gett oss en ful bild av hur tidningsbranschen kan fungera. Gränserna för hur mycket man var beredd att göra för att få en nyhet, en bra rubrik, en skandalrubrik osv sprack på alla sätt och vis. Hur resonerade journalisterna, redaktörerna och ansvariga utgivare i det fallet? Var driften att sälja mer så stor att man satte sin karriär på spel? Eller var det just karriären som fick de här personerna att göra det de gjorde i tron att de skulle komma till toppen karriärmässigt fortare på det sättet
På Pressombudsmannens hemsida finns det gott om exempel på hur pressen i Sverige också överskridit sina egna etiska regler. Bra läsning för den som vill ge sig in i den journalistiska världen. Ett svårt exempel som jag kommer att tänka på är hur media hanterade ”skandalen” som drabbade kungen tidigare i år.
Flera medier publicerade uppgifter om att kungen hade gått på strippklubben Gold Club under OS i Atlanta i USA. Dessutom skulle vänner till kungen har försökt att köpa bilderna från den händelsen för att hindra att de såldes till pressen.
TV4 publicerade en intervju med porrklubbsägaren som påstod att han hade bilderna. Trots att TV4 inte kan garantera att bilderna är äkta försvarade man sitt beslut att publicera dem så här: "Markovic låter vårt erfarna team se vad han påstår vara en del av ett omfattande material. Vi kan inte garantera bildernas äkthet, men bedömer dem som trovärdiga, och då besvärande för kungen. Dessutom vet vi att Markovics material har oroat kungens vänner och att de uppenbarligen varit villiga att ge sig i kast med kriminella ombud för att stoppa ett offentliggörande. Vi väljer därför att publicera intervjun med Markovic, väl medvetna om att hans trovärdighet kan ifrågasättas."
TV4 är den kanal som tog täten i att publicera och granska kungens förehavanden i porrklubbar och vad hans vänner gjorde för att rädda honom från skammen.
Det här exemplet bjuder in att reflektera över pressens etiska regler.
Visserligen är kungen, som Sveriges statschef, en offentlig person som ska granskas. Allmänintresset är i det här fallet uppenbart: kungen är enligt Sveriges statsskick statschefen, öppnar riksdagen, får dessutom underhåll från staten och representerar Sverige. Han ska absolut utstå granskning.
Å andra sidan är kungen också ”en kändis”som tillsammans med familjen är ett hett mål för skvallerpressen. Var går gränsen för granskningen av kungen? Är det olagligt att gå på strippklubb? Om kungen är otrogen är det pressens uppgift att göra en ”nyhet” av det? Inkräktar man inte på privatlivet då? En av pressens etiska regler lyder: ” Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”.
Just vad gäller uppgifterna om att kungen har besökt strippklubbar kan jag tycka är något som inte ingår i allmänintresset. Att kungen har varit otrogen med den eller den kvinnan är inte heller något som borde intressera oss som medborgare. Det intresserar framför allt sin hustru.
Men det här fallet är inte så solklart. Just på den strippklubben där kungen var i Atlanta, Golden Club kallad, verkar de ha pågått förmedling av sexuella tjänster, vilket är straffbart i USA. Ägarna av strippklubben stod åtalade i USA för det brottet. I det ljuset, är det rättfärdigat att publicera att kungen var på just den strippklubben? Sedan är det ju så att först kom det ut en bok med de här uppgifterna – Den motvilliga monarken - och därifrån tog pressen den här nyheten. Den informationen gör det hela som något som kan ingå i allmänintresset – begår vår statschef brott i andra länder? Men här finns också ytterligare ett problem från ett publicistiskt perspektiv: en åtalad/misstänkt bör betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisas. Hur ställer man sig till det? Det är ett svårt beslut som ansvarig utgivare. Jag tycker att TV4 som intervjuade strippklubbsägaren Mille Markovic gjorde rätt i att försöka få hans version av händelserna och måste också ha gett kungen möjligheten att uttala sig.
Men det verkar som att kungen föredrog att uttala sig via TT.
Varför ville kungen inte uttala sig i TV4? Fanns inte förtroendet?
En debatt som gick igång i och med dessa publiceringar var att SR och SVT inte fullgjorde sin plikt att granska kungafamiljen och den uppgiften hade tagits istället av TV4. Fredrik Lundberg, chef för samhällsredaktionen på TV4, tycker att medan SVT ägnar sig åt att i varje år göra programmet ”Året med Kungafamiljen” ägnar sig TV4 åt att granska kungafamiljen på riktigt. Det senaste hade alltså varit kungens strippklubbsbesök och hans förehavanden med människor anklagade för diverse brott. SR och SVT hade tydligen försökt att ignorera händelsen och istället gett ordet till hovets informationschef Bertil Ternert.
Det här fallet med kungen visar på hur svårt det kan te sig att följa etiska riktlinjer – SVT och SR borde ha fått med fler personer på intervjun med hovets informationschef för att ge en så korrekt, kritisk och allsidig information som möjligt. Det visar också på hur svårt det kan vara att inte överskrida gränserna – vad är privatlivets helgd och hur kan man balansera det mot allmänintresset? Det visar också på att vi som konsumenter av nyheter och som medborgare i samhället måste vara på vår vakt när det gäller att analysera informationen vi får: får vi alla vinklar? Är det något som inte är relevant som ändå används för att framhäva en viss ståndpunkt? - I det här fallet kritiserade en del bloggare och skribenter att ”drevet” mot kungen inte handlade om hans ”omoraliska” leverne utan användes istället som ett sätt att skada monarkin som styrelseskick .
Exemplet visar också på makten bakom den fjärde statsmakten. Om kungen representerar den första statsmakten så visar exemplet på att han inte sitter tryggt på tronen utan måste hela tiden vara noga med hur han uppför sig både offentligt och privat, för ibland kommer pressen att ha svårt att definiera vad som är heligt privat och vad som ingår i allmänintresset vad gäller Kung Carl Gustaf den XVI.
